När kommer den tid jag kan gå till affären och möta rakryggad? Det är jobbigt att notera en viss bil på parkeringen och sen gå typ i snitslad bana i affären med ögon och öron på helspänn för att slippa möta. Sen sicksackandet genom affären och paniken när man inser att det som skulle ner i korgen finns där man såg senast.
Jag hatar att känna mig så utsatt och liten. Jag vet ju att jag inte har gjort något fel! Jag vet att det som hände INTE var mitt fel. Men ändå finns oron som ett svart moln så fort jag ska ta mig någonstans. Vad är det som jag är så rädd för? Egentligen är det ju bara att gå rak i ryggen och visa med en blick att han har status NOLL hos mig.
Längtar efter den tiden när jag kan göra så.
Det finns stunder som jag längtar efter närheten hos någon igen. Med närheten menar jag soffmyset framför en film, att somna i trygghet bredvid någon, att ha någon som man efter en lång dag har någon att prata med, att ha någon som kan ge en den där kramen man behöver ibland som säger att allt kommer ordna sig.
Men samtidigt som längtan finns där så kommer rädslan för att återigen träffa någon som kommer missbruka min tillit och mitt förtroende, någon som kommer såra mig och få mig att känna mig liten igen.
Nånstans därute finns han nog men just nu så tänker jag inte leta, orkar inte, vill inte. Träffar jag honom så gör jag om inte så ... whatever... eller?
