Kvinnoplågan... hur förklara?

All den stress som varit på sistone har gjort att vissa kroppsfunktioner som endast drabbar kvinnor satte igång en vecka för tidigt.

Det jag började fundera på idag är hur fanken man ska förklara det för tösen när det börjar närma sig. Det är ju ett par år kvar men det är nog värt att börja planera redan.

Hur ska man förklara en sak som man beskriver för sig själv som någons straff mot kvinnorna? Hur ska man förklara för tösen att hon kommer drabbas av en plåga som dränerar henne på b-vitamin, järn, tålamod och pengar?

Jag minns fortfarande samtalet som mamma hade med mig men ändå vart jag panikslagen när den kom och skämdes. Nu skäms jag inte ett dugg men jag avskyr det. Efter jag tog bort hormoner ur kroppen då avsaknaden av partner gör det onödigt och fylla kroppen med skit så hade jag varit, om jag trott på vampyrer, ett hett villebråd för dem en vecka en gång i månaden.
Nedrans skit säger jag. Det är nääästan så jag funderar på hormontillskott igen för att spara den ofantliga mängd b-vitamin och pengar jag förlorar under den jäkla tiden varje månad.

Bränt kaffe... mer besökare...

Undrar varför det luktar bränt kaffe i lägenheten när jag vet att kaffebryggaren är av? Undrar om det är min använda kaffekopp bredvid mig som manar mig att brygga nytt?

Snubblade över bloggtrafik.nu som kunde ge mig mer besökare på min blogg. Då jag tänkte försöka blogga mera för att få ur mig lite grubbel vore väl det värt ett försök.

Så varsegoda att bli värvade: http://www.bloggtrafik.nu/index.php?sponsor=tempo21

Jag faller....

Jag trodde i min enfald att den 8 september skulle bli vändpunkten i mitt liv men den dagen fick jag ett annat datum att fokusera på; den 15 september.

Den 15 september kom och med den kom sorgen, ilskan, förtvivlan och hopplöshet.
Jag gråter inte ofta men sen den dagen har jag gråtit flertalet gånger, jag gråter mig till sömns och jag gråter så fort jag tänker tillbaka på den dagen och på den orättvisa som finns.

Det känns som att jag lever i ett vakuum, ett vakuum som det inte finns nåt bot för. Jag har aldrig känt mig så förtvivlat trött och så förtvivlad. Jag har inget svar den här gången på hur jag ska ta mig upp ur den avgrunden som tingsrätten slog ner mig i.

De visade med deras dom att jag och min son inte har ett mänskligt värde i deras ögon. Hade vi haft det hade de dömt annorlunda och jag hade kunnat gå rak i ryggen och känt att jag gjorde rätt.

Nu är jag i stället nersjunken, åter igen sjukskriven på heltid i två veckor med order om sömntabletter de nätter som var/ är kvar tills barnen kommer så att jag får sova och sluta grubbla en stund.

På fredag kommer barnen och på natten kommer efterlängtade kissebebisar och fram tills dess att barnen kommer har jag enormt mycket tvätt att vika, inte så mycket disk men allt måste på sin plats. Jag vet bara inte hur och var jag ska hitta kraften att börja.

Vart ska jag hitta kraften när det enda tankarna går till är vetskapen om att någon har ett dokument hemma som ger honom rätten att bestraffa barn med våld bara han inte ger dem skador, ett dokument som är vinklat till att beskriva mig som lätt hysterisk. Och hur ska jag hitta kraften när det enda jag vill just nu är att mamma ska komma hem från sin resa så jag kan krypa upp i hennes knä och vara liten om så bara för en stund...