Det där med dejting igen...

Jag vet att jag skrivit om nätdejtning tidigare men jag får nog göra det igen.

Jag blir fanemig vansinnig!

Ja jag saknar att ha någon och dela livet med men jag vill inte rusa in i något. Jag vill vara försiktig, treva mig fram och lära känna personen innan jag kan avge rapport om vad jag känner.

Jag avskyr smeknamn som gumman, sötis, lilla hjärtat mm. Det är inte min grej och fanemig inte från nån som jag knappt känner.

Och hur jäkla oförskämt är det egentligen inte att säga att någon är söt! Jag är inte söt, jag är inte nån flicksnärta i fjortiseran som faller för sånt dravel.
Jag är en vuxen kvinna som närmar mig 40 alldeles för snabbt. Vill man få mig att reagera lite mer positivt så kan man väl säga/skriva att jag är het, snygg, sexig. Jag skulle väl inte tro dem för jag tycker att det varken är sött eller sexigt med svarta ringar under ögonen.

Sen har vi de ljushuvuden som skickar igång msn börjar chatta med det första kjoltyg de ser är online. Den gemensamma nämnaren för dem är att de har inte förstått vad ett nej är. Fastän jag tydligt efter massor tjat sagt att de får faktiskt ha i åtanke att jag är en härdad 3-barnsmamma och faller inte för tjat... tvärtom... SÅ FATTAR DE INTE! Tjatet fortsätter!
Och jag bara avskyr när kommentarer som Jag är kåt, vill du se den? och Vill du camma lite? ploppar upp hela tiden.
Nej jag vill INTE camma! Jag vill INTE se snoppar via min msn. Men de fattar fan inte.

Undrar vad de skulle säga om jag nästa gång får frågan om webbkameran gör så här:

- Camma lite?
- Nej tack jag är nöjd med min borste.

Kyrkobesök och uppkomsten av irritation

Idag valde jag att åka till kyrkan på en requiemgudtjänst eller åminnelsegudtjänst som vissa säger. Det kändes som en viktig sak att göra då jag har förlorat någon i år.
Jag trodde på gud fram till tonåren nån gång. Jag är konfirmerad och trodde nog då. Men sen så försvann tron mer och mer när jag blev visare om livet och orättvisor.

Jag satt på den där gudtjänsten idag lyssnade på den vackra musiken då det var en symfoniorkester och en kör som stod för musiken. Så länge det var musik så var det ok men så fort prästerna började tala om vilken välsignelse det är att tro på gud och lita på att han räddar en och om återfödelsen så blev jag bara arg och irriterad.

Jag har sett så tydliga exempel på hur goda människor går på smäll efter smäll medan onda jävlar kommer undan med allt.

Fattar faktiskt inte hur en del kan falla för det dravel som kyrkan och bibeln slänger runt med.

Finns det nån gud så är en han/hon en nedrans energitjuv och såna har jag inte plats med i mitt liv. Så det så sen får ni som tror stå ut med att det är så jag känner.

Snitslad bana i affären

När kommer den tid jag kan gå till affären och möta rakryggad? Det är jobbigt att notera en viss bil på parkeringen och sen gå typ i snitslad bana i affären med ögon och öron på helspänn för att slippa möta. Sen sicksackandet genom affären och paniken när man inser att det som skulle ner i korgen finns där man såg senast.
Jag hatar att känna mig så utsatt och liten. Jag vet ju att jag inte har gjort något fel! Jag vet att det som hände INTE var mitt fel. Men ändå finns oron som ett svart moln så fort jag ska ta mig någonstans. Vad är det som jag är så rädd för? Egentligen är det ju bara att gå rak i ryggen och visa med en blick att han har status NOLL hos mig.
Längtar efter den tiden när jag kan göra så.

Det finns stunder som jag längtar efter närheten hos någon igen. Med närheten menar jag soffmyset framför en film, att somna i trygghet bredvid någon, att ha någon som man efter en lång dag har någon att prata med, att ha någon som kan ge en den där kramen man behöver ibland som säger att allt kommer ordna sig.
Men samtidigt som längtan finns där så kommer rädslan för att återigen träffa någon som kommer missbruka min tillit och mitt förtroende, någon som kommer såra mig och få mig att känna mig liten igen.
Nånstans därute finns han nog men just nu så tänker jag inte leta, orkar inte, vill inte. Träffar jag honom så gör jag om inte så ... whatever... eller?

Kvinnoplågan... hur förklara?

All den stress som varit på sistone har gjort att vissa kroppsfunktioner som endast drabbar kvinnor satte igång en vecka för tidigt.

Det jag började fundera på idag är hur fanken man ska förklara det för tösen när det börjar närma sig. Det är ju ett par år kvar men det är nog värt att börja planera redan.

Hur ska man förklara en sak som man beskriver för sig själv som någons straff mot kvinnorna? Hur ska man förklara för tösen att hon kommer drabbas av en plåga som dränerar henne på b-vitamin, järn, tålamod och pengar?

Jag minns fortfarande samtalet som mamma hade med mig men ändå vart jag panikslagen när den kom och skämdes. Nu skäms jag inte ett dugg men jag avskyr det. Efter jag tog bort hormoner ur kroppen då avsaknaden av partner gör det onödigt och fylla kroppen med skit så hade jag varit, om jag trott på vampyrer, ett hett villebråd för dem en vecka en gång i månaden.
Nedrans skit säger jag. Det är nääästan så jag funderar på hormontillskott igen för att spara den ofantliga mängd b-vitamin och pengar jag förlorar under den jäkla tiden varje månad.

Bränt kaffe... mer besökare...

Undrar varför det luktar bränt kaffe i lägenheten när jag vet att kaffebryggaren är av? Undrar om det är min använda kaffekopp bredvid mig som manar mig att brygga nytt?

Snubblade över bloggtrafik.nu som kunde ge mig mer besökare på min blogg. Då jag tänkte försöka blogga mera för att få ur mig lite grubbel vore väl det värt ett försök.

Så varsegoda att bli värvade: http://www.bloggtrafik.nu/index.php?sponsor=tempo21

Jag faller....

Jag trodde i min enfald att den 8 september skulle bli vändpunkten i mitt liv men den dagen fick jag ett annat datum att fokusera på; den 15 september.

Den 15 september kom och med den kom sorgen, ilskan, förtvivlan och hopplöshet.
Jag gråter inte ofta men sen den dagen har jag gråtit flertalet gånger, jag gråter mig till sömns och jag gråter så fort jag tänker tillbaka på den dagen och på den orättvisa som finns.

Det känns som att jag lever i ett vakuum, ett vakuum som det inte finns nåt bot för. Jag har aldrig känt mig så förtvivlat trött och så förtvivlad. Jag har inget svar den här gången på hur jag ska ta mig upp ur den avgrunden som tingsrätten slog ner mig i.

De visade med deras dom att jag och min son inte har ett mänskligt värde i deras ögon. Hade vi haft det hade de dömt annorlunda och jag hade kunnat gå rak i ryggen och känt att jag gjorde rätt.

Nu är jag i stället nersjunken, åter igen sjukskriven på heltid i två veckor med order om sömntabletter de nätter som var/ är kvar tills barnen kommer så att jag får sova och sluta grubbla en stund.

På fredag kommer barnen och på natten kommer efterlängtade kissebebisar och fram tills dess att barnen kommer har jag enormt mycket tvätt att vika, inte så mycket disk men allt måste på sin plats. Jag vet bara inte hur och var jag ska hitta kraften att börja.

Vart ska jag hitta kraften när det enda tankarna går till är vetskapen om att någon har ett dokument hemma som ger honom rätten att bestraffa barn med våld bara han inte ger dem skador, ett dokument som är vinklat till att beskriva mig som lätt hysterisk. Och hur ska jag hitta kraften när det enda jag vill just nu är att mamma ska komma hem från sin resa så jag kan krypa upp i hennes knä och vara liten om så bara för en stund...

Gamla minnen, nya minnen och framtida minnen...

Det här året så har jag återigen fått mitt liv satt på sin spets och försökt med förnuft och sans att härda ut.

Blev bjuden på en överdagenresa till Kungens kurva av några kompisar och då började tankarna runt de gamla minnen hagla.

Vi åkte till mitt mecka när jag bodde i Södertälje: Slagsta strand, ett levande köpcentrum med billiga klädaffärer, skoaffärer mm. Det var i det köpcentrat jag handlade på Willys för första gången. Nu när vi kom dit så var det... tomt... Det fanns 3 outletar varav den ena hade semesterstängt. Det var så tyst, så tomt så så så livlöst. Jag ångrade nästan att jag åkte dit, hade varit roligare, mer upplyftande att leva på de gamla minnen från när jag handlade min första nya barnvagn på Barnens hus, när barnens pappa fick springa till Lindex och köpa en ny tröja till mig för jag hade burit sonen och inte märkt förrän vi var klara med vagnköpet att jag skulle behövt ammat honom på båda brösten i amningshörnan. Så jag var plaskblöt på ena sidan av tröjan.

När jag kom hem från den resan så började nuvarande minnen och tankar komma flygandes. Jag har en tuff grej framför mig den 8 september. Hur ska jag orka den dagen? Hur ska jag orka möta den personen eller vänner till densamma på stan, nu när de vet att det närmar sig? Jag gjorde ju det man inte fick göra... Jag stod inte bara och tog emot och förlät. Jag stod upp för mig själv och mitt barn och sa ifrån, på det enda rätta sättet enligt mig.
Tankarna gnager och maler och tröttar ut mig. Jag gråter och tänker och äter inte. Har från igår barnen hos mig och får sätta upp masken så att de inte ser att tankarna finns om hur, varför, speciellt varför.

Samtidigt så har tankarna fått delar av mina känslor att vakna igen. Känslor jag trodde var förlorade för alltid. Men känlsorna är tillbaks, starkare, renare och intensivare. Jag börjar leva igen

Det för mig till de framtida minnena. Hur kommer mitt liv se ut efter den 8 september? Dagen som jag sagt ska bli avstampen till ett nytt liv och kunna lägga de gamla minnena åt sidan så att jag kan ägna mig åt framtiden?