Inom loppet av 1 dag så har 2 av mina Bhar gått sönder på samma jäkla ställe. Den ena gick lyckligtvis sönder hemma när jag skulle sätta på mig den.
Den andra kände jag hur det sa plong när jag stod i kassan och hade dragkamp med äldsta sonen som flippade i affären för att jag köpte fel sorts potatismos.
Att den i affären kunde gå sönder är inte så konstigt då den är välanvänd i brist på bra BHar i rätt storlek. Men den andra var nästan ny och inte använd så mycket. Men vad ska man begära när detaljer som ska hjälpa till att hålla uppe de tunga sakerna via axelbandet är av plast.
Så idag så ville jag inte ta risken att den 3e skulle gå sönder så jag har vägrat BH hela dagen. Ganska skönt egentligen att låta dem hänga fria. Men tyngdlagen gör att de här hänger ner så att när jag inte har BH så förenas de med den övre svullna magen så frågan är om det syns att jag har bröst överhuvudtaget?
torsdag 11 september 2008
torsdag 4 september 2008
Men vikten var det jue...
Jag glömde något extremt viktigt igår i mitt blogginlägg.
Min vikt!! Jag ska ju rapportera när det händer något på den fronten.
Jag har tadadadam landat på 80-talet:-D Redan i förra veckan nångång. Men då vikten går trögt nu så pendlar det nåt kilo hit och dit. Men i går så stod vågen på 89.0!!
Känns helt fantastiskt!
När jag kollar bak i min blogg så ser jag att jag landade på tvåsiffrigt den 29 mars... då har jag om jag inte räknat tokigt gått ner 10 kg på 5 månader. Och då har jag inte ansträngt mig direkt utan livet har jag gjort att min kost inte är den bästa. Den enda mat som är god är den som är väldigt GI-lik enda skillnaden är att jag fortfarande klarar peta i mig godis men inte i samma mängder som förut. Tyvärr händer det alltför ofta att jag får frågan om jag ätit bra under dagen och jag börjar tänka efter och minns en knäckis till frukost sen... eum mat var det ja och så får jag peta i mig nåt på kvällen istället och då blir det återigen knäckisar med skinka. Det enda jag får i mig ordentligt av är kaffe.
Det betyder alltså att om jag anstränger mig, sätter fart och får lite disciplin så skulle jag kunna nå det stora målet innan jul.
Visst skulle det vara kanonskönt att landa på så lite som 65 igen men efter att ha varit uppe på 120 kg så är jag jätteglad om jag bara kommer ner till 70-talet. Bara det skulle vara en enorm skillnad och lättnad.
Det jag gått ner nu är bara det helt fantastiskt. Jag har inte vägt så här lite på 7-8 år. Tänk det är över 30 kg jag gått ner sen minstingens sista skvalpande i min mage. Jag tror att jag måste ha vägt 122-123 kg när förlossningen satte igång.
Jag måste nu bara komma på nån bra maggympa så att hängbuken från 3 graviditeter hänger med i storleksutvecklingen. Magen gör att jag är tvungen att ha en storlek större på byxor än vad ben och rumpa vill ha. Resultatet är byxor med hänghäck. INTE snyggt:-S
Nä nu är det kämpa som gäller och det jag vill ha i födelsedagspresent (21 dec) eller i julklapp är ett resultat som visar att jag befinner mig i det glamorösa 70-talet.
Tjingeling
Min vikt!! Jag ska ju rapportera när det händer något på den fronten.
Jag har tadadadam landat på 80-talet:-D Redan i förra veckan nångång. Men då vikten går trögt nu så pendlar det nåt kilo hit och dit. Men i går så stod vågen på 89.0!!
Känns helt fantastiskt!
När jag kollar bak i min blogg så ser jag att jag landade på tvåsiffrigt den 29 mars... då har jag om jag inte räknat tokigt gått ner 10 kg på 5 månader. Och då har jag inte ansträngt mig direkt utan livet har jag gjort att min kost inte är den bästa. Den enda mat som är god är den som är väldigt GI-lik enda skillnaden är att jag fortfarande klarar peta i mig godis men inte i samma mängder som förut. Tyvärr händer det alltför ofta att jag får frågan om jag ätit bra under dagen och jag börjar tänka efter och minns en knäckis till frukost sen... eum mat var det ja och så får jag peta i mig nåt på kvällen istället och då blir det återigen knäckisar med skinka. Det enda jag får i mig ordentligt av är kaffe.
Det betyder alltså att om jag anstränger mig, sätter fart och får lite disciplin så skulle jag kunna nå det stora målet innan jul.
Visst skulle det vara kanonskönt att landa på så lite som 65 igen men efter att ha varit uppe på 120 kg så är jag jätteglad om jag bara kommer ner till 70-talet. Bara det skulle vara en enorm skillnad och lättnad.
Det jag gått ner nu är bara det helt fantastiskt. Jag har inte vägt så här lite på 7-8 år. Tänk det är över 30 kg jag gått ner sen minstingens sista skvalpande i min mage. Jag tror att jag måste ha vägt 122-123 kg när förlossningen satte igång.
Jag måste nu bara komma på nån bra maggympa så att hängbuken från 3 graviditeter hänger med i storleksutvecklingen. Magen gör att jag är tvungen att ha en storlek större på byxor än vad ben och rumpa vill ha. Resultatet är byxor med hänghäck. INTE snyggt:-S
Nä nu är det kämpa som gäller och det jag vill ha i födelsedagspresent (21 dec) eller i julklapp är ett resultat som visar att jag befinner mig i det glamorösa 70-talet.
Tjingeling
onsdag 3 september 2008
107 på 90väg med en klockren bild
Jahapp det gick inte att neka till den där fartboten. 107 på 90väg hade jag kört och bilden på mig var så tydlig att det inte fanns en suck att jag skulle kunna säga att det inte var jag som körde. Det blir en härlig bot på 2400:-. Vart jag nu ska få dem i från?! Men det bekymret får jag tampas med när räkningen kommer. Hittills har jag fått skriva under ett erkännande. Kände mig som värsta skurken när brevet kom. Fast det kanske man är om man är lite tung på foten...
Det är länge sedan som jag skrev i bloggen och fick påminnelse av min kusindotter. Blir glad att höra att mina släktingar läser det här dravlet jag skriver för att som hon sa: hålla koll på vad som händer...
Typ nåt sånt sa hon. Jag kommer inte ihåg ordagrant för det var en innehållsrik dag med en lång resa till Hälsingland och min farfars begravning.
Innan själva begravningen så var det visning av honom. Jag tvekade in i det sista om jag skulle gå in eller inte. Är väldigt rädd för döden och hade innan dess aldrig sett en död människa i verkliga livet.
Men jag gick in och kände sån lättnad efteråt. Speciellt på begravningen. Det var inte lika svårt att sätta sig in i min farfar låg i kistan därframme. På andra begravningar så har det känts så overkligt att det ligger en person som har en plats i mitt hjärta i den där konstiga lådan där framme.
Det kändes skönt att jag fick mitt eget avslut med min farfar. Jag tog mod till mig och följde min magkänsla att jag bara var tvungen att stryka honom på handen i ett farväl. Han var så kall och så liten men hade fortfarande stora grova händer som visar på ett väldigt aktiv, hårt arbetande liv.
Jag vet att det kalla är på grund av att de hållit honom kyld men det som var märkligt med det kalla var att den stickande kylda känslan fanns i min hand långt efter att begravningen var slut. Än idag kan jag få den känslan i handen, den kalla stickande känslan. Kanske är det min farfar som kollar till mig lite då och då.
Jag har börjat studera igen då strulet med Försäkringskassan i somras petade ner mig en bit i avgrunden igen. Visst det kanske inte är så smart att börja studera på heltid när jag fortfarande mår som skräp ibland. Ångestattackerna kommer titt som tätt och får en att känna sig som en lallande fåne.
MEN jag måste ju göra något, jag kan ju inte sitta hemma hela tiden. Jag mår ju inte bättre av det. Min planerade arbetsträning fick FK mig att ja helt enkelt strunta i. Enligt de snillena som bestämmer sjukskrivningar i Falun så har jag ju viss arbetskapacitet då jag vägrade låta mina barn gå på dagis HELA jäkla sommaren. Bara för att jag mår dåligt. Vad är jag för mamma då? Ingen bra iallafall om jag lät mina trötta barn dras upp varje morgon för att gå på dagis för att leka när de hade möjlighet att vara hemma, sova så länge de ville och sedan leka, titta på film kanske åka till stranden.
Jag läser de kurser som verkar intressanta. Svenskan är kul med alla dessa författare, psykologi är alltid intressant, Spanskan har jag inte börjat med än utan den börjar i oktober, Multimedian är asskoj! Det är skitkul att jobba i Photoshop.
Nu ska jag återvända till mina barn som är besvikna för att DVDn verkat paja. Typiskt när jag hyrt film för att muta dem till att städa undan. Tur att jag köpte glass med så det fick nåt för deras hårda arbete.
Tjingeling...
Det är länge sedan som jag skrev i bloggen och fick påminnelse av min kusindotter. Blir glad att höra att mina släktingar läser det här dravlet jag skriver för att som hon sa: hålla koll på vad som händer...
Typ nåt sånt sa hon. Jag kommer inte ihåg ordagrant för det var en innehållsrik dag med en lång resa till Hälsingland och min farfars begravning.
Innan själva begravningen så var det visning av honom. Jag tvekade in i det sista om jag skulle gå in eller inte. Är väldigt rädd för döden och hade innan dess aldrig sett en död människa i verkliga livet.
Men jag gick in och kände sån lättnad efteråt. Speciellt på begravningen. Det var inte lika svårt att sätta sig in i min farfar låg i kistan därframme. På andra begravningar så har det känts så overkligt att det ligger en person som har en plats i mitt hjärta i den där konstiga lådan där framme.
Det kändes skönt att jag fick mitt eget avslut med min farfar. Jag tog mod till mig och följde min magkänsla att jag bara var tvungen att stryka honom på handen i ett farväl. Han var så kall och så liten men hade fortfarande stora grova händer som visar på ett väldigt aktiv, hårt arbetande liv.
Jag vet att det kalla är på grund av att de hållit honom kyld men det som var märkligt med det kalla var att den stickande kylda känslan fanns i min hand långt efter att begravningen var slut. Än idag kan jag få den känslan i handen, den kalla stickande känslan. Kanske är det min farfar som kollar till mig lite då och då.
Jag har börjat studera igen då strulet med Försäkringskassan i somras petade ner mig en bit i avgrunden igen. Visst det kanske inte är så smart att börja studera på heltid när jag fortfarande mår som skräp ibland. Ångestattackerna kommer titt som tätt och får en att känna sig som en lallande fåne.
MEN jag måste ju göra något, jag kan ju inte sitta hemma hela tiden. Jag mår ju inte bättre av det. Min planerade arbetsträning fick FK mig att ja helt enkelt strunta i. Enligt de snillena som bestämmer sjukskrivningar i Falun så har jag ju viss arbetskapacitet då jag vägrade låta mina barn gå på dagis HELA jäkla sommaren. Bara för att jag mår dåligt. Vad är jag för mamma då? Ingen bra iallafall om jag lät mina trötta barn dras upp varje morgon för att gå på dagis för att leka när de hade möjlighet att vara hemma, sova så länge de ville och sedan leka, titta på film kanske åka till stranden.
Jag läser de kurser som verkar intressanta. Svenskan är kul med alla dessa författare, psykologi är alltid intressant, Spanskan har jag inte börjat med än utan den börjar i oktober, Multimedian är asskoj! Det är skitkul att jobba i Photoshop.
Nu ska jag återvända till mina barn som är besvikna för att DVDn verkat paja. Typiskt när jag hyrt film för att muta dem till att städa undan. Tur att jag köpte glass med så det fick nåt för deras hårda arbete.
Tjingeling...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)