Jahapp det gick inte att neka till den där fartboten. 107 på 90väg hade jag kört och bilden på mig var så tydlig att det inte fanns en suck att jag skulle kunna säga att det inte var jag som körde. Det blir en härlig bot på 2400:-. Vart jag nu ska få dem i från?! Men det bekymret får jag tampas med när räkningen kommer. Hittills har jag fått skriva under ett erkännande. Kände mig som värsta skurken när brevet kom. Fast det kanske man är om man är lite tung på foten...
Det är länge sedan som jag skrev i bloggen och fick påminnelse av min kusindotter. Blir glad att höra att mina släktingar läser det här dravlet jag skriver för att som hon sa: hålla koll på vad som händer...
Typ nåt sånt sa hon. Jag kommer inte ihåg ordagrant för det var en innehållsrik dag med en lång resa till Hälsingland och min farfars begravning.
Innan själva begravningen så var det visning av honom. Jag tvekade in i det sista om jag skulle gå in eller inte. Är väldigt rädd för döden och hade innan dess aldrig sett en död människa i verkliga livet.
Men jag gick in och kände sån lättnad efteråt. Speciellt på begravningen. Det var inte lika svårt att sätta sig in i min farfar låg i kistan därframme. På andra begravningar så har det känts så overkligt att det ligger en person som har en plats i mitt hjärta i den där konstiga lådan där framme.
Det kändes skönt att jag fick mitt eget avslut med min farfar. Jag tog mod till mig och följde min magkänsla att jag bara var tvungen att stryka honom på handen i ett farväl. Han var så kall och så liten men hade fortfarande stora grova händer som visar på ett väldigt aktiv, hårt arbetande liv.
Jag vet att det kalla är på grund av att de hållit honom kyld men det som var märkligt med det kalla var att den stickande kylda känslan fanns i min hand långt efter att begravningen var slut. Än idag kan jag få den känslan i handen, den kalla stickande känslan. Kanske är det min farfar som kollar till mig lite då och då.
Jag har börjat studera igen då strulet med Försäkringskassan i somras petade ner mig en bit i avgrunden igen. Visst det kanske inte är så smart att börja studera på heltid när jag fortfarande mår som skräp ibland. Ångestattackerna kommer titt som tätt och får en att känna sig som en lallande fåne.
MEN jag måste ju göra något, jag kan ju inte sitta hemma hela tiden. Jag mår ju inte bättre av det. Min planerade arbetsträning fick FK mig att ja helt enkelt strunta i. Enligt de snillena som bestämmer sjukskrivningar i Falun så har jag ju viss arbetskapacitet då jag vägrade låta mina barn gå på dagis HELA jäkla sommaren. Bara för att jag mår dåligt. Vad är jag för mamma då? Ingen bra iallafall om jag lät mina trötta barn dras upp varje morgon för att gå på dagis för att leka när de hade möjlighet att vara hemma, sova så länge de ville och sedan leka, titta på film kanske åka till stranden.
Jag läser de kurser som verkar intressanta. Svenskan är kul med alla dessa författare, psykologi är alltid intressant, Spanskan har jag inte börjat med än utan den börjar i oktober, Multimedian är asskoj! Det är skitkul att jobba i Photoshop.
Nu ska jag återvända till mina barn som är besvikna för att DVDn verkat paja. Typiskt när jag hyrt film för att muta dem till att städa undan. Tur att jag köpte glass med så det fick nåt för deras hårda arbete.
Tjingeling...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar