Jag är en parasit...

Det var inte meningen att jag skulle bli själv med 3 barn. Det var meningen att jag skulle leva lycklig med barnens pappa för resten av vårt liv. Men nu blev det inte så, och kommer ej heller bli så. Mitt beslut om skilsmässa är definitiv.

Men i och med mitt stresstillstånd och den knepiga situation som blivit så är jag grymt beroende av andra människor. Tyvärr får mina föräldrar en stor börda att bära då det faller sig som mest naturligt att vända sig till dem när det kommer till avlastning på kvällar/nätter.

Det bär mig emot att be om deras hjälp numera då det känns som om jag utnyttjar dem. Samtidigt så är jag rekommenderad av de som vet att ta tillvara på all avlastning jag kan få. För det är tufft i vanliga fall att hantera 3 barn. Ännu tuffare blir det när barnen är frusterade över skilsmässan. Lägg sen till min stressnivå. Jag sliter mitt hår och försöker att hitta de små stunderna att andas. Och längtan efter lite lugn är enorm. De korta stunder som jag får det stillat räcker inte till längre. De sista energidepåerna töms så fort motgångar möts.

Men nu börjar gliringarna komma om att jag kräver för mycket, att jag borde skämmas som en säger högt att jag behöver en stund för mig själv, för det är tydligen mitt fel, mitt behov av hjälp's fel att det bråkas.

Imorgon är det påsk men jag vill ingenting i skrivande stund. Det skönaste skulle vara att barnen hämtas av mormor och morfar, firar påsk med dem och deras pappa.
Själv kan jag stanna här hemma, krypa ihop i ett hörn och försöka mota bort den gnagande, sugande känslan i magen att jag är en snyltare, parasit en Looser med ett stort L som inte har vett att klara mig själv.
Det är många tårar som trillat ikväll och fler kommer de nog bli:-(