Förarpuckon...

Jag har ganska hett temperament. Jag försöker inte visa det för ofta då jag anser att andra inte ska behöva drabbas av det. Men det finns tillfällen då jag inte riktigt kan hålla tungan i styr.

Mina barn har... tyvärr... fått höra kommentarer som: Ditt jävla as! Ditt jävla nöt! Men va fan håller du på med!!! mm

Och alla de gångerna har de suttit med mig i bilen och jag har hamnat bakom någon som jag anser inte borde sitta bakom ratten.
Jag skriker inte på de andra förararna men jag kan inte låta bli att fälla kommentarer som de ovan och har jag inte barn i bilen så kan de nog bli lite grövre och mer frekventa. När barnen är med så brukar jag fälla den första kommentaren och när barnen frågar mig vad jag sa så påminns jag om språket...

Jag anser på allvar att de som inte klarar av att köra fortare än 1)50-60 på vintervägar, 2)bromsar när de får möte 3) tokbromsar i en snäv kurva när det är halt 4) lägger sig på mittlinjen när jag ska köra om... borde byta körkortet mot ett busskort, en cykel, färdtjänst om det av nån orsak skulle vara berättigat.

Varför?

Jo

1) Jag vill inte komma farande i min höga jämna hastighet som lämpar sig bäst på våra snöa vägar och behöva bromsa in när jag upptäcker att nötet framför mig nästan står still på vägen. Smackelibank så riskerar den personen att antigen få en Ford Mondeo i arslet eller att jag voltar med bilen för att jag får sladd...
2) Vad faen tänker de med... Vad är mest troligt? Att de smäller med bilen de möter om de inte bromsar eller att de får en bilist i arslet när de bromsar när mötet kommer? Och näe man behöver inte ligga tätt i rumpan på någon för att det skulle kunna bli ett faktum. För om man bromsar ner många km/h bara för hjääälp det kommer en bil framifrån på sin sida av vägen så ser man som bakomvarande bilist ingen fara som tex människa på vägen eller större djur och har inte samma reaktionshastighet som nötet framför en som får panik av att köra bil under normala förhållanden.
3) Men hur dumt är det egentligen!? Kommer du för fort i en kurva när det är halt så är ju risken större att du får megasladden av den hårda bromsningen än om du släpper gasen och rattar försiktigt. Risken är även stor att den bakom dig också får bromsa för hårt och smackelibank så kan det flyga två bilar i luften...
4) Ja vad ska jag säga... bara för att du inte vågar hålla tillåten hastighet ska du inte hindra mig att få komma om... eller är det så att den bilisten tror att han/hon kommer fara i diket om man ligger på ett avstånd närme än 3 meter.

Ja jag kanske har för hett temperament och tror att jag kör bättre än alla andra men det bjuder jag på...

Tankar om sorg

Ibland flyger tankarna som små orosmoln i huvudet och det bästa sättet att skringra de är att skriva ner dem och ventilera.

Idag var jag och handlade och löpsedeln på Expressen var om en tragisk händelse för ett tag sedan.
Det är fruktansvärt att andra människor med olika handlingar under olika influsenser tappar respekten för andra liv.

Men det mina tankar kretsade mest runt var en diskussion som jag bevittnade kort efter det hade hänt. Det uppstod lite tandagnisslan då det ansågs att några hade uttalat sig på fel sätt så kort tid efter den händelsen.

Vad får man som utomstående säga i en sån situation? Får man om man har lite kännedom runt de personer som de gäller få uttala sig negativt om dem eller ska man pga det allvarliga som hänt hålla tyst?

Jag själv anser nog att man ska ha rätt att få säga det man tycker och känner.

Man ska få säga att jag sörjer inte det som har hänt. Jag känner medlidande med de runt omkring men jag kan tyvärr inte känna nån sorg.

Kan man verkligen sörja någon man inte känner? Kan man sörja med någon som man inte känner?

Jag kan känna medlidande med andra personer. Tycka det är tragiskt, fruktansvärt... Men jag sörjer inte.
Jo jag sörjer att vårt samhälle blir hårdare, mer brutalt och respekten och empatin för medmänniskorna minskar gradvis.

Hur kommer det se ut för våra barn om 20 år?

Årsboken

När jag var i tonåren så försökte jag skriva dagbok. Det började bra och det var det vanliga innehållet om alla man var kär i. Inte var det bara en som kretsade i tankarna utan det var flera men det var alltid en som var huvudpersonen. Man skrev om skolan och sina kompisar och det hände väl att man skrek ut sin frustration över att ens föräldrar ville uppfostra en till att bli en vettig människa.
Sen minskade skrivandet så dagboken kallades månadsboken och till slut kallades den för årsboken för en gång när jag fick för mig att skriva så kollade jag datumet och det var exakt ett år sedan som jag hade skrivit något.

Det är nog lite så med den här bloggen med. Att det tunnas ut lite. Men jag kommer inte låta det gå ett år emellan igen men ibland tar det tid.

Det har hänt så otroligt mycket sen jag skrev senast. Får se om jag kan göra en kort sammanfattning.

Jag träffade ju en kille i somras som jag inte skrivit om här då det skulle vara sååå hemligt om mig då han sa att hans ex var lite rubbad. Efter ett halvår så är han otrogen och beter sig sen som ett praktarsle.
Men det var nog bra egentligen att det tog slut. Visst det kunde skett på ett bättre sätt men men...
Att jag blev singel igen öppnade nya dörrar för mig. Jag har nu träffat en person som får mig att må mycket bra. Allt känns så naturligt med honom. Jag kan vara den jag är utan att behöva oroa mig över att han skulle misstycka. Han tillhör de sällsynta varelserna som inte har problem med att med ord tala om vad han känner så komplimangerna haglar och jag suger åt mig som en svamp. Jag blir lika generad varje gång men njuter av att vara med någon som tycker om att prata och att sätta ord på sina känslor.

Jag har för 1½ vecka sen fått en hundvalp. En söt liten Vit Herdehund som heter Bianca. Om jag fattar hur man gör så kanske det kommer in en liten bild på henne senare.
Hon har haft en jobbig barndom så det är lite jobb med henne nu att få henne rumsren och att förstå att hon aldrig kommer sakna mat. Så promenaderna är lite jobbiga då hon söker nåt att äta... och det är sånt jag inte skulle vilja stoppa i min mun.
Barnen visste inte att jag skulle komma hem med en hund så när de kom hem efter deras pappa så möttes de av henne i dörren och är nu överlyckliga över att hon finns hos oss. Så som de tjatat och längtat efter att vi ska skaffa hund.

Mitt råttbo till lägenhet är längre inte ett råttbo. Jag blev beviljad hjälp av röjning av lägenhet så i dag la städfirman sin sista hand på städningen så nu är det fiiint här. Visst har jag lite småsaker kvar att göra men jag behöver inte städa runt sakerna längre. Allt som jag inte vill ha kvar har antingen slängts eller körts till Kupan och det var MYCKET saker. Vågar inte ens tänka på mängden räknat i sopsäckar. Så nu är det luftigt och rent. Jag har ett sovrum igen. Barnen har ett klokt rum och jag vet att när det behövs städas igen så kommer det gå på ett kick då var sak har sin plats numera och jag behöver inte fundera ut vilket rum jag vill ha städat för att flytta saker till det rum som är mindre viktigt.

Nej nu är min kaffepaus slut. Nu ska jag städa ur min bil så jag får plats med min byrå som väntar på mig på Lopp-Loellas.