Jag trodde i min enfald att den 8 september skulle bli vändpunkten i mitt liv men den dagen fick jag ett annat datum att fokusera på; den 15 september.
Den 15 september kom och med den kom sorgen, ilskan, förtvivlan och hopplöshet.
Jag gråter inte ofta men sen den dagen har jag gråtit flertalet gånger, jag gråter mig till sömns och jag gråter så fort jag tänker tillbaka på den dagen och på den orättvisa som finns.
Det känns som att jag lever i ett vakuum, ett vakuum som det inte finns nåt bot för. Jag har aldrig känt mig så förtvivlat trött och så förtvivlad. Jag har inget svar den här gången på hur jag ska ta mig upp ur den avgrunden som tingsrätten slog ner mig i.
De visade med deras dom att jag och min son inte har ett mänskligt värde i deras ögon. Hade vi haft det hade de dömt annorlunda och jag hade kunnat gå rak i ryggen och känt att jag gjorde rätt.
Nu är jag i stället nersjunken, åter igen sjukskriven på heltid i två veckor med order om sömntabletter de nätter som var/ är kvar tills barnen kommer så att jag får sova och sluta grubbla en stund.
På fredag kommer barnen och på natten kommer efterlängtade kissebebisar och fram tills dess att barnen kommer har jag enormt mycket tvätt att vika, inte så mycket disk men allt måste på sin plats. Jag vet bara inte hur och var jag ska hitta kraften att börja.
Vart ska jag hitta kraften när det enda tankarna går till är vetskapen om att någon har ett dokument hemma som ger honom rätten att bestraffa barn med våld bara han inte ger dem skador, ett dokument som är vinklat till att beskriva mig som lätt hysterisk. Och hur ska jag hitta kraften när det enda jag vill just nu är att mamma ska komma hem från sin resa så jag kan krypa upp i hennes knä och vara liten om så bara för en stund...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar