Panik, polis och lättnad

Idag blev det en morgon som jag sent kommer glömma, om aldrig.

Tösen vaknade på ett ilsket humör, hon tyckte bestämt att honskulle åka buss till dansskola med dagis och blev vansinnig när jag sa att det inte stämde. Som vanligt blev det en stressmorgon då allt går på högvarv och jag blev irriterad.
Försenade jäktar jag ut barnen för att komma iväg till dagis innan alla tre missade sina morgonsamlingar.

På vår gård när man går mot parkeringen så går det till höger som en tunnel som leder till lekplatsen, baksidan av vårt hus går man mot vänster istället så kommer man till en annan gård.

Precis innan det partiet så vänder jag mig mot tösen och stressat och irriterat jäktar jag på henne medan hon sakta går och drar i sina tofsar.
Fortsätter ner mot bilen i tron att hon är kvar bakom mig. När jag är framme vid bilen så ser jag att hon inte är där.
Hon är... borta... Sätter fast mini i bilen, ber sonen spänna fast sig medan jag går efter henne.
Jag går och jag hittar...ingen...
Letar runt lite, ropar som en galning.. Ingen tös. Fortsätter leta, ropar hennes namn i panik. Hon brukar stanna och ropa efter mig när hon inte hittar mig. Men inte ett ljud.
Nu stegras paniken och gråten forsar fram. En som städar i trapphusen säger åt mig att han ska hjälpa mig leta, hur är hon klädd? Jag förklarar han springer iväg och letar, jag fortsätter leta.
Gråtandes som en galning. VART HAR HON TAGIT VÄGEN?
Fortsätter min förtvivlade jakt, ner till bilen kolla till de andra och se om hon kommit dit. Ingen tös...
Springer in på vår gård, ställer mig och tittar mot planen... ingen tös. Min granne frågar mig vad som hänt för jag är i upplösningstillstånd, berättar och ser att han flyger upp, tänker inte så mycket på det då, måste fortsätta leta.
Nu ringer jag polisen, för nu vet jag inte vart jag ska leta längre. Kan ju inte springa för långt då jag har två till att tänka på.
När jag pratat med 112 så får jag fatt på bovärdarna som får ett foto, de hjälper till att leta.
Går till parkeringen och bilen som jag lovat hon på 112 och inväntar polisen, medan jag går dit så ringer jag barnens pappa, han måste få veta. Hos honom får jag reda på att hon är i säkerhet! Hon hade gått till storebrors dagis, de hade försökt ringt mig på mobilen men det var upptaget, så de ringde hemnumret som går till honom.

Går lättad och förtvivlad mot bilen, ringer 112 och säger att hon är i säkerhet. Medan jag står vid bilen och väntar i telefon för att prata med polisen direkt ser jag en av bovärdarna komma åkandes mot mig. Jag kommer på att jag ska stoppa honom och säga att hon är hittad. Han bromsar in och där sitter hon min lilla tös. Då hade en dagisfröken börjat gå hem med henne och stötte på bovärden som letade efter henne så han körde henne dit som han visste att jag skulle stå.
lagom när jag fick henne i min famn stannade polisen bredvid mig. De tar en liten notis från bovärden om vart han hittade henne.
Där står jag och kramar min lilla varelse, jag gråter nerifrån tårna. När hon ser polisen så gråter hon med, hon säger sen att hon inte ville åka med dem, hon vill ha mig. Gråtandes tackar jag han som smet från sitt jobb för att hjälpa mig leta. Gråtandes tackar jag polisen som frågar om jag behöver mer hjälp.

åh, denna hemska känlsa när jag inte hittade henne. Många tankar kom det. Många hemska tankar, ser mig själv stå och tittar mot lägenheterna ropandes hennes namn med tårna strömmandes och undrar vilken lägenhet som någon kan ha tagit henne till. Hon har nog aldrig känts så lätt och mjuk som när jag stod där med henne i famnen och lättad visste vart hon fanns.
När jag hade lämnat barnen på dagis och skulle åka och handla så kom gråtattack på gråtattack och jag irrade planlöst runt med bilen utan att riktigt veta vart jag skulle. Slutade med frukost på Ica Maxis café innan jag gick in och handlade.

Min grannes snabba rörelse? Han tog med sig sambo + barnvagn och tog ett varv runt och hjälpte till att leta. De berättade det för mig när jag senare ringde på för att berätta att hon hade blivit hittad - vilket de hade sett- och för att erbjuda lite barnkläder då jag har massor med kläder i deras minis stl.

Såå tacksam för den hjälp jag fick. Så rädd har jag nog aldrig varit. Min lilla tös, jag skulle gå under om något hände henne eller de andra barnen.

Hon var borta totalt kanske 20 min och de var de längsta 20 min i mitt liv.

Jag ska döda dig och din mamma...

Dagligen händer det något som gör att man blir iskall i magen och undrar vart världen är på väg. Vad lär vi våra barn? Vad utsätter vi dem för egentligen?

Igår när vi åkte hem sa tösen till mig att en kompis till henne sagt; Jag ska döda dig och din mamma... och enligt tösen så var det då det barnet inte ville leka med henne för att hon är för liten.
Jag blev helt kall när jag hörde den meningen och förbannad självklart! Än hemskare kändes det i morse när hon upprepade vad som sagt och lite snyftande viskar fram: men mamma jag vill ha dig.. Vill du ha mig, mamma?
Vart kan en sån liten varelse hört något sådant? Får se vilka filmer som helst? Eller är det så illa att denna person tillhör den skara med barn som fått en våldsam uppväxt och härmar det de lär sig. Jag ser ju på mina här att de börjar härma mig, hur jag är när jag är arg, när de surnar till mot varandra.

Undrar verkligen vad som sker på den jorden. Barn mördas, misshandlas och mer som jag inte ens kan förmå mig skriva ner. Det knyter sig i magen på mig då jag vet att mina barn är så pass stora snart att de snart får vara ute själva. Hur ska jag då kunna skydda dem mot alla onda människor?

Ett ex till mig hade en gång en bra ide vad man kunde göra med såna vidriga människor, eller det var mer en plan för hur man skulle lösa överbefolkningen på fängelsena och få bort dem från gatorna.
Sätt dem på en ö som kräver båt eller flyg. Kapa förbindelserna och låt dem odla egen mat och bli självförsörjande.
Men jag tror själv att den ön inte får vara för stor. Det ska inte få finnas en suck till leva ett drägligt liv.
Ni får ursäkta mig alla *naaaa vi måste ju vara humana mot dem, vi får ju inte kränka deras rättigheter, deras integritet, deras rätt till ett humant värdigt liv*, men de rättigheterna gav de upp den dagen de tog en människas liv med berått mod, misshandlade och/eller våldtog en annan människa - gammal som ung.
Egentligen borde de som förgripit sig på barn, ja även en vuxen, få ett skott i ballen/muttan så att den kroppsdelen för alltid sätts ur funktion!
Minns fortfarande debatten som uppstod när det blev på förslag om att kemiskt kastrera personer dömda för sexuella övergrepp, men naaaa, där kom den där jävla meningen om att det skulle kränka deras rättigheter, kränka deras privatliv.
*fräser* skott i underlivet ska det va!

Funderar på hur framtiden kommer se ut för våra barn. Kommer det bli som i MadMax filmerna och de flesta framtidsvisionerna? Starkast överlever, är du svag har du inte en suck... Enda postiva är att skurkarna får en rejäl omgång med whopass på slutet och de goda vinner och lever lyckliga ialla sina dar...

Några tankar om dagis...

Jag har ju mina barn på två olika dagis. Ett "vanligt" och ett utedagis, eller ja de har ju möjlighet att vara inne med men grundtanken är ute så mycket som möjligt även vid dåligt väder.

Jag börjar nu starkt ifrågasätta nyttan med dessa utedagis. Visst ska barn vara ute mycket och leka, det mår de bara bra av MEN det känns som om viktiga bitar går förlorade. Bland annat så förstår jag inte varför småbarn ska vara ute i snålblåst och regn nästan hela dagen. Ni vet sånt där väder som vi vuxna brukar huttra och muttra om att nerbäddad i soffan och glo på film hela dagen är bäst när det är så här.

Jag tror inte att trots minskad risk för smitta, vilket jag inte tror stämmer för de två är de som blir sjuka hela tiden, att utedagis, ur och skur dagis i det långa loppet är det bästa för våra små telningar.

Jag anser att det är viktigt för barn, till och med nyttigt att få gå inne och pula en hel dag med ÄVEN vid solsken, pyssla lite, baka och bara vara.
Det märks så tydligt skillnaden på barnen vad de får lära sig och inte. På det "vanliga" dagiset är det regel att man ber snällt om maten och inte kräver, på det andra så verkar det som om de inte riktigt håller så hårt på det.
På det vanliga dagiset så har man gemensam städtid och hjälps åt med att städa, antingen plocka undan leksaker på gården eller inne i lokalen. De åker på teater, till bibilioteket och gör allehanda roliga utflykter tillsammans. Medan på det andra så verkar det som om det glöms bort för allt är så fokuserat på lek på den vackra tomten. Visst har det gjorts utflykter men de utflykterna har bara varit till andra ställen.. ute..

Missförstå mig inte. Jag är supernöjd med personalen på utedagiset. De är toppen allihopa. Vänliga, omtänksamma, glada och barnen stormtrivs med dem och jag med då de har acceptans och förståelse och medkänlsa över att livet inte alltid fungerar som man vill.

Men det som jag till sist och syvende har mest problem med är all utetid. Vill vill vill komma dit en solig dag och gå in i huset och hämta barnen. Vill absolut INTE komma dit och hämta dem igen när de är så blöta av regnrusket att det enda man har i tankarna när man ser dem är: varmt bad omgående när vi kommer hem, iiih vad de måste frysa. Jo på sommaren är det lite roligare för då är det varmare ute, men inte den här tiden på året då det är kallt kallt kallt eftersom våren inte har spruttat igång på allvar.

Nu ska de på utedagiset börja på det "vanliga" dagiset till hösten och jag måste erkänna att jag ser framemot det, men jag kommer sakna personalen. Tur att de på det "vanliga" dagiset är lika toppen de med.

Tss..

Jag är en stjärna... så det så:-D

Kan det vara vädret månne...

eller det faktum att lägenheten ser ut som en sopstation som gör att humöret ligger på gråtnivå. Eller är det av tacksamhet mot mina föräldrar, idag speciellt min pappa som löser två av mina mest enerigkrävande problem.
Pratade igår med en som förlorade sin mamma när han var 11 år. Förstår inte hur man kan ta sig igenom en sån förlust i livet. Jag vågar inte ens tänka tanken på att mina... NEJ för mig är de fortfarande odödliga. Kanske därför jag ibland blir obetänksam och kanske kräver för mycket av dem.

Idag är en dag som jag helst av allt vill krypa ner i sängen och invänta lugnet i magen, få bort den gnagande känslan att något är fel. Idag är MP3n på igen vrålandes bra musik i öronen på mig.

Trött idag och längtar till nästa helg då det är planerat att jag ska få lite längre egentid. Det ska bli skönt att få vara MIG några dagar, pyssla om mig själv och kanske få så pass mycket ro i kroppen att jag kan få iordning här hemma och driva sopstationen på flykten.

Så var det magsjuka igen...

Jag trodde faktiskt att magsjukesäsongen gått över. Men nu så är det de två som går på ett utedagis som blivit sjuka. Nu har förvisso tösen bara kräkts en gång och är lite lös i magen och mini har vatten till avföring men de är pigga som få om än lite tjurigare än vanligt. Tror det kan vara en snabbt övergående sak och har vi tur så klarar sig jag och Rickard från eländet.

Varför måste det gå troll i allt man gör. Nu har jag köpt en begagnad tvättmaskin för 300 och fanskapet pumpar inte ut vattnet. Så min pappa som körde installationen lackade ur och nu ska jag "få" en ny tvättmaskin istället. Få stämmer inte för nån gång i livet så ska jag betala tillbaks all hjälp jag får av dem. Så jag säger att jag lånar så länge.
Men efter pappas utbrott och hemgång så började jag fundera lite... Vad är viktigast för mig? Att få en ny tvättmaskin i lägenheten och slippa spring till tvättstugan eller låna samma summa pengar av pappa till en bil?
Han vill ju ha tillbaka sin och jag klarar mig inte utan bilen. Får ta och diskutera saken med honom senare.

Kan någon förklara för mig hur det kan bli så smutsigt på en gång i en lägenhet? Jag dammsuger varje dag men ändå är det drivor av smulor mm på golvet när kvällen kommer. Det börjar kännas trångt härinne så jag har lagt in annons om direktbyte till en större lägenhet. Men det samtidigt funderar jag på om det känns trångt eller om det är fler spöken som behövs städas ur? Det blev ju inte den starten i lägenheten som jag hade föreställt mig så det kanske är det som gör att det känns svårare att anpassa sig och göra hemtrevligt?


Jag sökte ett jobb i dag, sommarjobb, som jag verkligen vill ha! Och jag kunde inte låta bli att skriva ett genomärligt, kaxigt personligt brev. Kände bara att det är ju mig jag ska saluföra och jag är inte på rätt nivå i livet för att idka falsk marknadsföringt. Nu får jag bara hålla tummarna för att de tycker jag är toppen och anställer mig på stört och aldrig låter mig gå;-)