Kvinnoplågan... hur förklara?

All den stress som varit på sistone har gjort att vissa kroppsfunktioner som endast drabbar kvinnor satte igång en vecka för tidigt.

Det jag började fundera på idag är hur fanken man ska förklara det för tösen när det börjar närma sig. Det är ju ett par år kvar men det är nog värt att börja planera redan.

Hur ska man förklara en sak som man beskriver för sig själv som någons straff mot kvinnorna? Hur ska man förklara för tösen att hon kommer drabbas av en plåga som dränerar henne på b-vitamin, järn, tålamod och pengar?

Jag minns fortfarande samtalet som mamma hade med mig men ändå vart jag panikslagen när den kom och skämdes. Nu skäms jag inte ett dugg men jag avskyr det. Efter jag tog bort hormoner ur kroppen då avsaknaden av partner gör det onödigt och fylla kroppen med skit så hade jag varit, om jag trott på vampyrer, ett hett villebråd för dem en vecka en gång i månaden.
Nedrans skit säger jag. Det är nääästan så jag funderar på hormontillskott igen för att spara den ofantliga mängd b-vitamin och pengar jag förlorar under den jäkla tiden varje månad.

Bränt kaffe... mer besökare...

Undrar varför det luktar bränt kaffe i lägenheten när jag vet att kaffebryggaren är av? Undrar om det är min använda kaffekopp bredvid mig som manar mig att brygga nytt?

Snubblade över bloggtrafik.nu som kunde ge mig mer besökare på min blogg. Då jag tänkte försöka blogga mera för att få ur mig lite grubbel vore väl det värt ett försök.

Så varsegoda att bli värvade: http://www.bloggtrafik.nu/index.php?sponsor=tempo21

Jag faller....

Jag trodde i min enfald att den 8 september skulle bli vändpunkten i mitt liv men den dagen fick jag ett annat datum att fokusera på; den 15 september.

Den 15 september kom och med den kom sorgen, ilskan, förtvivlan och hopplöshet.
Jag gråter inte ofta men sen den dagen har jag gråtit flertalet gånger, jag gråter mig till sömns och jag gråter så fort jag tänker tillbaka på den dagen och på den orättvisa som finns.

Det känns som att jag lever i ett vakuum, ett vakuum som det inte finns nåt bot för. Jag har aldrig känt mig så förtvivlat trött och så förtvivlad. Jag har inget svar den här gången på hur jag ska ta mig upp ur den avgrunden som tingsrätten slog ner mig i.

De visade med deras dom att jag och min son inte har ett mänskligt värde i deras ögon. Hade vi haft det hade de dömt annorlunda och jag hade kunnat gå rak i ryggen och känt att jag gjorde rätt.

Nu är jag i stället nersjunken, åter igen sjukskriven på heltid i två veckor med order om sömntabletter de nätter som var/ är kvar tills barnen kommer så att jag får sova och sluta grubbla en stund.

På fredag kommer barnen och på natten kommer efterlängtade kissebebisar och fram tills dess att barnen kommer har jag enormt mycket tvätt att vika, inte så mycket disk men allt måste på sin plats. Jag vet bara inte hur och var jag ska hitta kraften att börja.

Vart ska jag hitta kraften när det enda tankarna går till är vetskapen om att någon har ett dokument hemma som ger honom rätten att bestraffa barn med våld bara han inte ger dem skador, ett dokument som är vinklat till att beskriva mig som lätt hysterisk. Och hur ska jag hitta kraften när det enda jag vill just nu är att mamma ska komma hem från sin resa så jag kan krypa upp i hennes knä och vara liten om så bara för en stund...

Gamla minnen, nya minnen och framtida minnen...

Det här året så har jag återigen fått mitt liv satt på sin spets och försökt med förnuft och sans att härda ut.

Blev bjuden på en överdagenresa till Kungens kurva av några kompisar och då började tankarna runt de gamla minnen hagla.

Vi åkte till mitt mecka när jag bodde i Södertälje: Slagsta strand, ett levande köpcentrum med billiga klädaffärer, skoaffärer mm. Det var i det köpcentrat jag handlade på Willys för första gången. Nu när vi kom dit så var det... tomt... Det fanns 3 outletar varav den ena hade semesterstängt. Det var så tyst, så tomt så så så livlöst. Jag ångrade nästan att jag åkte dit, hade varit roligare, mer upplyftande att leva på de gamla minnen från när jag handlade min första nya barnvagn på Barnens hus, när barnens pappa fick springa till Lindex och köpa en ny tröja till mig för jag hade burit sonen och inte märkt förrän vi var klara med vagnköpet att jag skulle behövt ammat honom på båda brösten i amningshörnan. Så jag var plaskblöt på ena sidan av tröjan.

När jag kom hem från den resan så började nuvarande minnen och tankar komma flygandes. Jag har en tuff grej framför mig den 8 september. Hur ska jag orka den dagen? Hur ska jag orka möta den personen eller vänner till densamma på stan, nu när de vet att det närmar sig? Jag gjorde ju det man inte fick göra... Jag stod inte bara och tog emot och förlät. Jag stod upp för mig själv och mitt barn och sa ifrån, på det enda rätta sättet enligt mig.
Tankarna gnager och maler och tröttar ut mig. Jag gråter och tänker och äter inte. Har från igår barnen hos mig och får sätta upp masken så att de inte ser att tankarna finns om hur, varför, speciellt varför.

Samtidigt så har tankarna fått delar av mina känslor att vakna igen. Känslor jag trodde var förlorade för alltid. Men känlsorna är tillbaks, starkare, renare och intensivare. Jag börjar leva igen

Det för mig till de framtida minnena. Hur kommer mitt liv se ut efter den 8 september? Dagen som jag sagt ska bli avstampen till ett nytt liv och kunna lägga de gamla minnena åt sidan så att jag kan ägna mig åt framtiden?

Flicka möter pojke...

Pojke möter flicka
Flicka och pojke blir kära
Flicka lycklig
Flicka flyttar hem till pojke
Pojke gör flicka och hennes minsta underbara troll illa
Flicka tar trollen och flyr
Flicka bor hos flickans mamma och pappa
kaos
Flicka söker 4 rok...

Förarpuckon...

Jag har ganska hett temperament. Jag försöker inte visa det för ofta då jag anser att andra inte ska behöva drabbas av det. Men det finns tillfällen då jag inte riktigt kan hålla tungan i styr.

Mina barn har... tyvärr... fått höra kommentarer som: Ditt jävla as! Ditt jävla nöt! Men va fan håller du på med!!! mm

Och alla de gångerna har de suttit med mig i bilen och jag har hamnat bakom någon som jag anser inte borde sitta bakom ratten.
Jag skriker inte på de andra förararna men jag kan inte låta bli att fälla kommentarer som de ovan och har jag inte barn i bilen så kan de nog bli lite grövre och mer frekventa. När barnen är med så brukar jag fälla den första kommentaren och när barnen frågar mig vad jag sa så påminns jag om språket...

Jag anser på allvar att de som inte klarar av att köra fortare än 1)50-60 på vintervägar, 2)bromsar när de får möte 3) tokbromsar i en snäv kurva när det är halt 4) lägger sig på mittlinjen när jag ska köra om... borde byta körkortet mot ett busskort, en cykel, färdtjänst om det av nån orsak skulle vara berättigat.

Varför?

Jo

1) Jag vill inte komma farande i min höga jämna hastighet som lämpar sig bäst på våra snöa vägar och behöva bromsa in när jag upptäcker att nötet framför mig nästan står still på vägen. Smackelibank så riskerar den personen att antigen få en Ford Mondeo i arslet eller att jag voltar med bilen för att jag får sladd...
2) Vad faen tänker de med... Vad är mest troligt? Att de smäller med bilen de möter om de inte bromsar eller att de får en bilist i arslet när de bromsar när mötet kommer? Och näe man behöver inte ligga tätt i rumpan på någon för att det skulle kunna bli ett faktum. För om man bromsar ner många km/h bara för hjääälp det kommer en bil framifrån på sin sida av vägen så ser man som bakomvarande bilist ingen fara som tex människa på vägen eller större djur och har inte samma reaktionshastighet som nötet framför en som får panik av att köra bil under normala förhållanden.
3) Men hur dumt är det egentligen!? Kommer du för fort i en kurva när det är halt så är ju risken större att du får megasladden av den hårda bromsningen än om du släpper gasen och rattar försiktigt. Risken är även stor att den bakom dig också får bromsa för hårt och smackelibank så kan det flyga två bilar i luften...
4) Ja vad ska jag säga... bara för att du inte vågar hålla tillåten hastighet ska du inte hindra mig att få komma om... eller är det så att den bilisten tror att han/hon kommer fara i diket om man ligger på ett avstånd närme än 3 meter.

Ja jag kanske har för hett temperament och tror att jag kör bättre än alla andra men det bjuder jag på...

Tankar om sorg

Ibland flyger tankarna som små orosmoln i huvudet och det bästa sättet att skringra de är att skriva ner dem och ventilera.

Idag var jag och handlade och löpsedeln på Expressen var om en tragisk händelse för ett tag sedan.
Det är fruktansvärt att andra människor med olika handlingar under olika influsenser tappar respekten för andra liv.

Men det mina tankar kretsade mest runt var en diskussion som jag bevittnade kort efter det hade hänt. Det uppstod lite tandagnisslan då det ansågs att några hade uttalat sig på fel sätt så kort tid efter den händelsen.

Vad får man som utomstående säga i en sån situation? Får man om man har lite kännedom runt de personer som de gäller få uttala sig negativt om dem eller ska man pga det allvarliga som hänt hålla tyst?

Jag själv anser nog att man ska ha rätt att få säga det man tycker och känner.

Man ska få säga att jag sörjer inte det som har hänt. Jag känner medlidande med de runt omkring men jag kan tyvärr inte känna nån sorg.

Kan man verkligen sörja någon man inte känner? Kan man sörja med någon som man inte känner?

Jag kan känna medlidande med andra personer. Tycka det är tragiskt, fruktansvärt... Men jag sörjer inte.
Jo jag sörjer att vårt samhälle blir hårdare, mer brutalt och respekten och empatin för medmänniskorna minskar gradvis.

Hur kommer det se ut för våra barn om 20 år?